Det ska villigt erkännas: när jag första gången fick höra om ”Den gula vägen” – ett dokument för Stenungsunds HF:s hela verksamhet med ambition att spela i allsvenskan om tio år – var det något som fick mig att höja på ögonbrynen.
Under nästan 60 år av verksamhet har klubben aldrig vid något tillfälle varit i närheten av en högre serienivå. Just nu spelar de inte i Alltvåan, som kan leda till division 1, utan i Hockeytvåan södra A forts som ju handlar om hänga kvar i just tvåan.
Som av en händelse vann de onsdagskvällens kamp borta mot Trollhättan med 11–0 för att kring lunch på torsdagen få veta att klubbledningen tänker sig ännu större segrar och högre serienivå än så.
Men sådana här resor har gått hem förr. I Halmstad och i Växjö.
Halmstads resa...
År 1997 väckte några driftiga själar i Halmstad liv i den nästan insomnade hockeyklubben. Föreningen framlevde sina dagar med spel i den lägsta serienivån inför kanske som mest 150 personer i Sannarpshallen, en ishall som kunde ta hela 4 500 sittande.
Givetvis en överdimensionerad hall som egentligen fylldes vid några få tillfällen på året som när handbollsklubben Drott spelade slutspel eller när band som Ulf Lundell, Magnus Uggla eller Roxette uppträdde.
Men helt plötsligt kom över 3 000 (!) för att se hockeyklubben, som nu hade fått det poppiga namnet Halmstad Hammers, ta sig an ”storheter” som Alvesta, Diö och Glimma.
Satsningen och ambitionen gick hem. Halmstad Hammers tog sig till allsvenskan. Det var inte konstigt att hösten 2001 vinna över Rögle med 5–1. Men klubben gick också i konkurs 2005. Idag hör de hemma i division 1.
...och SM-guld x tre
Ungefär samtidigt som Hammers påbörjade sin tripp inleddes något liknande i Växjö. Ur resterna av det konkursade Växjö HC, som i sin tur var en sammanslagning av två klubbar 1971, uppstod det som fick namnet Växjö Lakers.
För tio år sedan tog man sig upp i SHL och är idag trefaldiga svenska mästare där hemmahallen Vida Arena, med plats för cirka 6 000 personer, bara är drygt tio år gammal.
Ja, inte bara det: när Växjö vann SM-finalen mot Rögle våren 2021 trillade klassiska HV71 ur SHL. En tydligare sinnebild av tronskiftet i Smålandshockeyn går ju knappt att få.
Jag vet, jag vet – Halmstad och Växjö är två betydligt större orter än Stenungsund. Men jag var själv bosatt i Halmstad under åren Hammers reste uppåt och bevakade som sportjournalist med tiden såväl seriespel som konkurs, men tro mig när jag säger detta: att 1997 tänka tanken om ett Hammers i allsvenskan var...absurd. Men den blev likväl en verklighet!
Ungdomar i centrum
Ingen av klubbarna har dock gjort respektive resa utan den grund som ungdomshockeyn har utgjort. Man har värnat och efter bästa förmåga vårdat ungdomsverksamheten. Det är precis vad Stingers ämnar göra.
Att klubben vill ta sig till allsvenskan är det långsiktiga sportsliga målet och det som på marknadsföringsspråk kallas för ”selling point”.
Men bakom dokumentet ”Den gula vägen” finns en total genomlysning av samtliga lag med detaljerad information om hur verksamheten ska bedrivas.
För U9-laget till exempel är ledordet för träningarna skridskoåkning, fokus på koordination/motorik och balans samt att det ska vara spel på små ytor. Klubben betonar ”träffa kompisar”, ”glädje och gott kamratskap”, ”lära sig nya saker – skapar intresse” och ”lära sig träna”.
Om Stingers inte skulle uppnå sitt mål om allsvenskan om tio år, så har man med ”Den gula vägen” i alla fall satt en arbetsmodell som för en utomstående och sett till sitt innehåll är både imponerande och upplyftande. Vilken förälder skulle inte vilja låta sitt barn spela hockey i SHF?
Stingers producerar redan nu talanger. Otto Stenberg är i Frölunda och ungdomslandslaget, Samuel Herlitz hör hemma i HV71 och Johan Henriksson är kopplad till Malmö.
Beslut tas inte här
Begränsningar finns kanske vad gäller hallen – här tänker jag på kapaciteten – liksom antalet boende och näringslivet i Stenungsund. Men det behöver inte vara ett hinder.
I Mora bor det ungefär lika många som i Stenungsund. Alla i den småländska orten Tingsryd får plats i Nelson Garden Arena. Båda orterna har allsvenska hockeylag.
Av vikt är därför att det lokala näringslivet är med på resan. Stenungsunds kommun är en generellt sett välmående kommun. Många pendlar till inte minst Göteborg för arbete och i Stenungsund är industrierna stora arbetsgivare.
Men koncernledningen för dessa megabolag med miljarder i omsättning sitter inte på västkusten. Beslut om sponsring tas inte här. Orkar och vill det övriga näringslivet ta sig an en sådan resa? Där har jag begränsade kunskaper.
Men jag vet följande. Man kommer ingenstans om man inte själv vill börja gå. Och Stingers har börjat sin färd.
