Jag kom plötsligt att tänka på en liten gosse och en kruka.
Eller rättare sagt kom jag att tänka på en ganska udda butik jag var inne i för många år sedan. Några varor att sälja fanns det inte direkt, fast ändå fanns det varor att sälja. Jag återkommer strax till detta.
Låt oss först betrakta den lille gosse, som jag kom att tänka på strax efter det att mina tankar fallit på den lilla butiken som fanns i Skövde vid mitten av åttiotalet.
De två tankarna kom på nåt sätt att smälta samman. Jag väljer att inleda med gossen. Han fanns i en tid då det mesta såldes i lösvikt. Då tunnor och säckar, kartonger och andra behållare fyllde butiken. Den som köpte mjöl fick göra det hekto- eller kilovis. Samma sak gällde socker eller kaffe – som dessutom maldes på plats, sedan först de hela bönorna vägts upp. Godare doft fanns inte. Köttfärs slevades upp med hjälp av en speciell sked, vars form inte så lite påminde om ett ägg. Karameller fanns i små fack under glas – i alla fall hos Matilda i Kollane.
Det var i en sådan här butik som gossen kom in. Med sig hade han ett litet kärl. Han ställde kärlet på disken och bad att få det fyllt med sirap.
Så skedde och när det väl var gjort, bad handlaren att få betalt. Priset känner jag inte till, men jag vet att gossen bad att då skriva upp.
Handlaren förklarade då att nån uppskrivning var inte aktuell. Det var redan tillräckligt uppskrivet nämligen.
Han greppade gossens välfyllda kärl och tömde tillbaka sirapen i den kruka varifrån den kommit. Så gav han tillbaka det nu tömda kärlet till gossen.
Som tittade ner i det tidigare sirapsfulla utrymmet, innan han med halvhög röst konstaterade:
– Ja, pappa har rätt – det blir till ett par smörgåsar.
Jag vet inte om den gamla tanten i den gamla butiken i Skövde, en gång hade sålt sirap, men jag vet i alla fall att det i så fall var ett bra tag sedan.
Nu var hennes hyllor mer eller mindre tömda, och hennes verksamhet skulle i dagarna definitivt avslutas. Tanten var på väg att fylla tresiffrigt, så ingen kan säga annat än att det var hög tid.
Fotografen och jag tittade oss fascinerade omkring. En och annan lapp hängde kvar eller satt uppe med hjälp av häftstift. Strumpor…jäst…bröstkarameller…
Jag frågade tanten om det fortfarande kom in folk för att köpa nånting. Det gjorde det, visade det sig.
– Till exempel det där, sa hon och pekade på ett tidningsställ jag just stod och snurrade på.
Senast jag var i en sådan här butik, var 1993 och det var i östra Rumänien. Det var förtvivlat tomt på hyllorna, men just denna dag hade de i alla fall fått in bananer – hur ofta det skedde vet jag inte, men säkert inte var dag. Ingenting var självklart, det var lätt att se.
Så kom det in en liten grabb genom dörren. Han ställde ett litet kärl framför handlaren. Han bad om nåt jag inte förstod.
Det är så jag minns det. Fast jag kan minnas fel.
Bengtåke Carlson