Det är något som sjuder innanför bröstbenet där framför tv:n när svenskorna målmedvetet dribblar bort motståndare, skjuter mot mål, skyddar sitt eget. Det är en sprittande glädje som bubblar. Som kommer med deras självklarhet där i strålkastarljuset, i stekhetta och hällregn. Hur de utstrålar samma självsäkerhet, pondus, jävlaranamma och bollsinne som vilket herrlag som helst (de trillar dock inte så ofta och tycks få mindre ont än sina manliga kollegor). Visst, pengarna är inte de samma och det heter fortfarande damfotboll men inte herrfotboll, men ändå.
Fotboll, denna lilla lädersak som rullat genom historien, uppfanns i Kina långt före år noll, utvecklades och fann sin nuvarande spelform nån gång på mitten av 1850-talet, har jagats av främst mansfötter. Det första damlaget bildades i England 1895, men motarbetades och portades av landets fotbollsförbund med argumentet att det var opassande för kvinnor. I Sverige startades det första damlaget 1917, och trots att de hånades gav de kvinnliga fotbollsspelarna inte upp utan fortsatte kämpa genom decennierna för sin rätt till fotbollsplanen. Uppsvinget för damfotbollen kom i slutet av 1960-talet, och med sin första EM-turneringen 1984 (som vanns av Sverige), som VM-gren 1991 och OS-gren 1996.
Fotboll har så många ansikten, syften och funktioner. Som binder samman och förbrödrar. Från min korta fotbollskarriär i Vallens IF som tonåring minns jag springet, lagandan, glädjen även när vi tränade i tio minusgrader. Men kombinationen noll vinnarskalle och att kunna vara den som stjälpte laget på matcher, skavde. Så hästarna vann dragkampen om tiden och i skogen med dem behövde jag inte prestera för andra. Långt senare började min yngsta dotter spela i ett mixat lag i Kungälv. Men killarna passade bara killar. Jag stod vid planen och knöt näven, medan tränaren var klok nog att skapa ett separat tjejlag som växte och utvecklades i rasande fart. För dottern tog klättringen över och i dag spelar vi bara fotboll på familjens årliga påskmatch. Ett dynamiskt spel utan yttre linjer, domare och med kreativ poängräkning. Fotboll där skratt fäller en snarare än en desperat motståndarfot.
Ser dessa skickliga EM-spelare, de starka benen, hur de är på sin rätta plats och det gör så in i själen gott. Att det är allas plan. Tänker att det i vårt vida land sitter tjejer framför tv-matcherna och längtar, men som inte tillåts spela fotboll, för att de är just tjejer. För det finns kulturella strukturer som behöver förändras. För att de friheter och den jämlikhet vi uppnått ska omfatta alla som bor och lever här, annars sviker vi dessa tjejer. Det är vårt gemensamma ansvar och allas vår kvinnokamp. För alla ska få springa efter en boll, vara med att bygga ett lag och dela känslan när målet bejublas.
LÄS MER:Det är inte kört förrän det är kört
LÄS MER:Cykeln – en stålhäst av frihet
LÄS MER:Fågelsången fick mig att gråta
